Vad hände egentligen...

Tjejen som tycker att springa är det tråkigaste som finns. Som varenda gång hennes pappa tvingar ut henne i spåret, springer och svär över att han utsätter henne för denna tortyr. Hon som säger att hon sprang i 30 min men i själva verket bara sprang 20 min, för resten av tiden gick hon.
Den tjejen har, hör och häpna, gått med i skolans cross-country team. Vem trodde det! Innan jag åkte hit sa jag att det var det sista jag skulle göra, men här är jag. Anledningen till att jag har gått med i teamet är för att jag har typ ingenting att göra i eftermiddagarna och sitter bara hemma och kollar på tv. Dessutom känner jag att jag måste träna lite med tanke på hur mycket mat jag stoppar i mig varje dag. Laget har träning varje dag efter skolan plus varje lördagsmorgon. Jag ska alltså springa 6 dagar i veckan! Hjälp! Fast det positiva är ju att jag kommer få värsta kondisen.

Först träningen var i alla fall hur jobbig som helst. Har inte tränat på typ 2,5 månader så jag var lite smått död efteråt. Vi sprang i alla fall till en park och där sprang vi runt och gjorde lite övningar: Bland annat sprang vi barfota och det ska tydligen vara jättebra. Efter det sprang vi tillbaka till skolan (vi var ganska långt borta så det var inte en kort löpning) och körde styrka i rummet. Efter 1 h 45 min var jag äntligen fri. Under träningen sprang jag runt och svor för mig själv över att det var så jobbigt och varmt(det var typ 30 grader ute och soligt), men nu när jag sitter här i soffan känner jag mig väldigt nöjd. Min kropp är helt slut men i morgon är det bara att kasta sig ut i spåret igen...

Kram