Livet som utbytesstudent är ingen dans på rosor...

Det var ett tag sen jag uppdaterade min blogg nu och anledningen till det är att jag har haft en tuff period. Jag har försökt att vara positiv på bloggen, men jag känner att jag måste skriva om det som är dåligt också. Allt har en baksida så härdanefter kommer ni få läsa om både glada och ledsna stunder.
Innan jag åkte hit visste jag att det skulle bli tufft, men jag hade ingen aning om att det skulle vara så här tufft! Första veckorna här är det värsta jag någonsin varit med om. Jag hade ingen kontrol över mig själv eller situationen och allt vara bara ett mörker. Allt hände så fort och jag han aldrig riktigt förbereda mig för att åka hit. Jag fick min värdfamilj och avresedatum en vecka innan jag åkte och samtidigt som jag skulle förbereda mig för mitt utbytesår skulle jag också säga hejdå till mitt liv i Sverige. Det var en kaotisk tid men jag kom i alla fall iväg till USA.
Första veckan var hemsk. Jag hade panik och frågade mig hela tiden vad jag hade gett mig in på. Du kastas in i en ny situation du aldrig varit i förut och det är skrämmande. Skolan började och jag gick typ runt som ett nervvrak, allt var nytt och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. "Om 3 veckor åker jag hem"- det var den enda tanken som gick genom mitt huvud.
När det gått 3 veckor sa jag att jag skulle vara här i 2 månader och det har jag varit nu. Det har varit 2 otroligt tuffa och jobbiga månader, men jag överlevde dem. Jag vaknar inte upp varje morgon och känner att jag älskar det här stället, men det är okej. Det är inte förfärligt, det är inte underbart. Det är okej. Nu när det har gått 2 månader känner jag att jag inte är redo att åka hem. Tiden jag har framför mig kommer inte vara enkel, jag kommer ha dagar som känns som skit men jag kommer också ha dagar som är helt underbara och de är dem jag vill uppleva. Det är en otrolig utmaning och man utvecklas varje dag.
Jag är i alla fall otroligt stolt över mig själv att jag faktiskt åkte hit (för ni som känner mig vet hur många gånger jag vill avboka det här året innan jag åkte hit och hur mycket jag tvivlade på det) och att jag har klarat mig igenom 2 månader. För vissa är kanske 2 månader ingenting, men för mig har det varit en otroligt utmaning och jag har kämpat otroligt mycket. Jag har växt och mognat otroligt mycket som person, och jag vet nu att varje motgång gör dig starkare. Jag trotsade min känslor, jag peppar mig själv och börjar nu för första gången tro på mig själv. Tro på mig själv att jag kan klara det här och att alla tårar kommer vara värt det. Jag tar en dag i taget och sen ser jag vart det leder mig...