Borta bra, men hemma bäst...

Idag var en sådan dag då livet som utbytesstudent känns himla jobbigt och man vill bara vara hemma och krypa upp i mammas famn. Jag är 18 år och "vuxen", men inget botar bättre än mammas kram.

Jag har jättekul här men jag känner mig bara så redo att åka hem, som jag skrev förut är jag trött på att vänta. Vill bara att hemresedatum ska vara här nu, visste skulle jag få en biljett i min hand nu skulle jag inte acceptera den, för jag har fortfarande så mycket att uppleva. Jag är bara trött och frustrerad över att jag måste vara beroende av personer. Har haft lov nu och varje förmiddag är jag fast hemma, om jag inte har gjort upp några planer med kompisar. Hemma kan jag ta cykeln överallt eller jag kan åka buss, men här fungerar det inte riktigt lika bra. Vill jag ta mig själv någonstans måste jag gå, och det är väldugt långt till allt. Mina kompisar och värdfamilj är jättegenerösa med att ge mig skjuts, men jag är en självständig person och är det något jag hatar så är det att be om hjälp. Det tar liksom emot att smsa en kompis och fråga om skjuts, det är lätt för personer att säga: "men det är ju bara att fråga!". Men har du frågat om skjuts i 7 månader och du kan inte återgällda det, ja då är det väldigt frustrerande..

Känner inte heller att jag kan prata riktigt med mina vänner här om hemresedatumet. När de frågar mig hur jag känner, kan jag inte riktigt säga hela sanningen (att jag ser fram emot det väldigt mycket), för då är det som att jag säger till dem att det här året och vänskapen inte betyder något. Det är verkligen inte så jag känner. Det här året har varit ett av de bästa i mitt liv, och jag har vänner här som betyder så otroligt mycket...men hemma är hemma och det kan man inte ta bort. Så här kommer ett ordspråk jag tycker om "Borta bra, men hemma bäst" Men familjen kommer snart och sen är det bara 5 veckor kvar. Längtar! Längtar!

Kram