Söndag 29 November

Hela arenan är fylld med jubel och skrik. Orange- och svartklädda tonåringar står hoppande och skriker för fulla halsar. Ljudvolymen är så hög att det nästan gör ont i öronen men jag tänker inte på det för det enda som jag är medveten om är den orange- och svartklädde spelaren som springer över planen. Han springer som om han inte gjort något annat hela sitt liv. Ljudnivån stiger till en obeskrivligt hög nivå. Touchdown!

Obesegrade hela säsongen. Resan höll på att ta slut för två veckor sedan men efter "the miracle at Moss field" (som medierna kallar det) visade vi att vi inte ger upp och i finalen visade vi vilka som är bäst. Vi vann! Matchen var otroligt jämn och nervositeten var stor på båda sidor av planen. Var länge sedan jag skrek så mycket, men det var en otrolig känsla att stå där och hejja på sitt lag och ja vi skrek verkligen hela tiden. Matchens utgång var oviss ända fram till sista quarten, då lade vi in en extra växel och gjorde två touchdowns på raken. Sista minuten stod vi bara och skrek rakt ut och hoppade upp och ner för då visste vi att matchen var avgjord. Sista 15 sekunderna spelades inte utan hela footballslaget rusade ut på planen och glädjen var obeskrivlig, både på planen och på läktaren.

Slutresultat

Webster har inte spelat State-final sen 2003 och vad är oddsen att de går till state och dessutom vinner året jag är här?! Fick i alla fall uppleva riktig high school spritit och för ett tag njute av den amerikanske high school-drömmen. Det är stunder som dessa jag älskar att vara här och som gör det värt att kämpa på, för det här är händelser jag aldrig skulle få vara med om hemma i Sverige. För hur många av er läsare har sett er skola vinna State? Inga skulle jag gissa, men det har jag nu och jag kommer för alltid bära med mig det här minnet.

Jag och Mackenzie

Kram

27 November 2009

En händelserik vecka har det varit. I måndags började vår homecoming/spirit week och dagen till äran klädde vi upp oss till cowboys och indianer. Jag var utklädd till cowgirl, trodde det var fler som skulle klä upp sig men åt minstonde halva skolan klädde upp sig. Efter skolan var det simning som vanligt och folk tittade lite konstigt på mig när jag gick genom universitetet till poolen; men hallå jag är ju i the mid-west, går inte alla runt i cowboy boots och cowboy hat?
På tisdag var det tacky day och vi klädde oss i fula kläder i rött och vitt. Sedan 85år tillbaka har Webster som tradition att de spelar en footballs match mot vår rival skola Kirkwood. Eftersom de är vår rival klär vi oss fult i deras färger (rött och vitt) för att håna dem och de göra då samma sak mot oss (klär sig fult i orange och svart). Denna dag var många fler elever utklädda och vissa hade lyckats väldigt bra med att fånga temat. Jag lånade min värdpappas rödrandiga pjymasbyxor (vilka jag nu har tagit över helt och sover i för de var så sköna), vit tröja, röd väst över det och sen hade jag målat ett bakåtvänt rött K på kinden. Väldigt ful och omatchande outfit men den var himla skön att gå runt i.
Onsdagen var vår spirit day så hela skolan klädde sig i svart och orange.Lektionerna var väldigt slappa och sista timmen hade vi ett pep-rally i gympa salen. Cheerleaderna uppträdde, vi sjöng skolans kampsång, dansarna uppträdde, footballs laget presenterades och äntligen fick vi seniorer framföra vår line dance som vi har övat så länge på (eller inte). Har inte fått tag på en film av den än men när jag gör det ska jag lägga upp den på bloggen. Det var en väldigt roligt samling och det är stunder som denna jag verkligen älskar high school och önskar att vi hade det i Sverige också. På kvällen var det Chili fest på skolan och vi gick dit för att går prova massa olika chilis (bönor och kött i kryddstark tomatsås ungefär)och efter det var det ett pep-rally till (likadant som det vi hade på dagen) så att personer som inte går på skolan också kunde se det. Vi hade också en bonfire på skolan men de var tvungna att släcka den efter 15 min för det blåste för mycket. Efter allt detta åkte jag med en kompis till en fest och vi dansade till dålig hip-hop. Inte superrolig fest så jag åkte med en kompis till steak 'n shake och åt i stället.
På torsdagen var det thanksgiving här. Vaknade upp till ett tomt hus (min värdfamilj var i Illinois),vilket var väldigt skönt och jag satte mig i soffan för att kolla på thanksgiving day parade. Inte superintressant så jag satt mest med datorn i knäet. vid lunch åkte jag till footballs matchen. Eftersom vårat varsity lag ska spela state imorgon var det vårt JV team som spelade och det var inte lika roligt. Kirkwood utklassade oss och det var väldigt kallt att stå där då jag hade på mig alldeles för lite kläder. Åkte hem till Stephanie's värdfamilj och firade thanksgiving där. Det var trevligt men personligen tycker jag inte högtiden var jätte speciell precis och maten var tyvärr inte den bästa (det fanns ingen pumpapaj! = Malin ledsen), men nu har jag i alla fall upplevt en thanksgiving.
Idag ställde jag väckarklockan på 6 för det var Black Friday. Black Friday sätter igång julhandeln och många affärer har väldigt mycket reor, de kan rea ut varor för 50-75% så har du tur kan du få väldigt bra saker till låga priser. Jag köpte lite julklappar och sen var jag tvungen att åka till simningen. Simmade i 2 timmar och åkte hem för att julpynta huset. Vi spelade julmusik, pyntade granen och det var en väldigt trevlig eftermiddag. Kom nyss hem från bion där jag såg New Moon med Emily och hennes kompis. Eftersom det var ett år sedan jag läste boken kom jag inte ihåg alla detaljer och jag slapp därför bli besviken, så jag tycket om den. När jag och Emily åkte till bion pratade vi om lite skillnader mellan Sverige och USA. Vi pratade bland annat om att USA har så många regler och behandlar en fortfarande som barn när man är 18 år. I Sverige börjar vi behandlas som vuxna när vi börjar gymnasiet men här vår du först den respekten när du börjar college. När vi kom till gallerian gick vi in där men stoppades direkt av en vakt som ville se våra leg. De har nämligen en regel som säger att efter klockan 15 får du inte gå självi gallerian utan en vuxen om du är under 16 år. Regeln känns väldigt onödig och jag tycket det var jättekul att han stoppa oss, för jag och Emily hade ju precis pratat om det. Skrattande gav jag honom mitt leg och sedan fick jag ett armband runt handleden som visade att jag är över 16 år.
Imorgon är det simning 9-11 och sen på kvällen spelar vårt footballslag statefinal in the dome och självklart sa jag dit och hejja på dem.

Kram

23 November 2009

Känner mig lite konstig, så många tankar som virvlar runt i mitt redan så fulla huvud. Chicago var kul och jag ska ge er en uppdatering om det någon gång men inte just nu. När jag var där upptäckte jag hur mycket jag saknar mig själv. Låter lite konstigt och jag har säkert pratat om det förut, men det känns som en stor bit av min personlighet blev kvar i Sverige. Jag säger inte att jag har inte är Malin längre och att jag är en annan person, men den Malin jag var hemma är är inte riktigt samma Malin som är i USA. Hemma är jag en väldigt sprallig tjej och att flumma är en del av min personlighet. Jag flummar hela tiden med alla. Speciellt med Anna, Jasse och Älskling, eller ja han sitter väl mest och tittar/lyssnar och försöker få ut något vettigt ur mig vilket inte är så lätt. Vet inte hur länge jag kan gå runt och flumma med Anna och Jasse på stan eller bara vara hemma hos någon och dansa runt till dålig musik. Vi har liksom bara roligt och bryr oss inte. Saknar att sitta i evigheter och skratta åt något som egentligen inte är så roligt. I skolan och jag går runt till människor umgås med så många, jag känner nästan alla och jag känner mig verkligen som en del av gruppen.
Här borta måste jag försöka så himla mycket. Jag måste anstränga mig hela tiden för att bli intressant och vara en del av gruppen. Försöker jag visa min "roliga" och spralliga sida känns det bara som om de tycker att jag är konstig. Min kompisar är jättesnälla men jag har så svårt att öppna mig. Försöker verkligen göra det men något hindrar mig och jag känner mig liksom inte trygg i mig själv här på samma sätt som i Sverige, vet inte vad folk tycker om mig och vad som är socialt accepterat här. För det är så många osagde sociala regler som jag inte vet om. Vet inte varför det ska vara så svårt? Tycker verkligen att jag utmanar mig själv och försöker öka min kompiskrets men i St. Louis är alla så himla uppdelade i grupper och det är viktigt tillhöra rätt grupp (till och med min värdföräldrar säger att det är väldigt typiskt St. Louis).
Jag är väldigt utåtriktad i Sverige har inte svårt att ta kontakt med nya människor och därför trodde jag inte att det skulle vara allt för svårt att få vänner här, men jag hade fel. Amerikaner är väldigt öppna första gången man träffar dem men sen är det svårare att komma in i deras grupp. Efter 100 dagar har jag 20 kontakter i min mobil och jag har 4-5 personer jag kan ringa och fråga om de vill hitta på något. Jag tycker om de människorna jag umgås med och trivs med dem, men jag önskade att jag kände fler personer. Känns som om alla andra utbytesstudenter man läser om har jättemånga kompisar. Jag vet att kommer ha många kompisar (hoppas jag i alla fall) när jag åker här ifrån men jag är trött på att det ska ta så lång tid att hitta dem och att det är svårt att få kontakt med människor.

Har inte hemlängtan men jag saknar er där hemma mycket. När jag har det lite jobbigt brukar jag tänka på en sak som min lärare sa till mig i en av många diskussioner vi haft. Han är ett enormt stöd och hjälper mig att få perspektiv på saker.

"Maybe this year won't be the best year in your life. Your life here is maybe not amazing or terrible but it's ok. It's ok. And maybe that's enough?"

Det är mitt lilla mantra jag har i mitt huvud. Även om det är inte superroligt hela tiden så är jag glad att jag är här. Jag utvecklas och lär mig så himla mycket och erfarenheterna jag får är ovärdeliga. Det här är inte "the time of my life" men jag har många roliga stunder och inte en dag ångrar jag att jag beslöt mig för att stanna kvar. Kan vara svårt för andra att förstå det men för mig betyder de orden jättemycket och de hjälper mig. Bara för att man kommer hit betyder det ju inte automatiskt att man får det jättekul men för mig är ok helt okej och jag upplever otroligt många bra ögonblick här ändå. Svårt att förklara men jag ville bara dela med mig det.

Kram

Söndag 22 November

Helgen i Chicago var jättekul men stressig. Är trött nu och är inte på humör för att skriva men jag bjuder på lite bilder för att vara snäll.

Chicago

Chicago at night. View from Sears Tower

I'm sitting in one of the glass boxes

High up

Sears Tower


Sky-line of Chicago



Field Museum

Torsdag 19 november

Min vecka har varit otroligt enformig. Vakna upp som en zoombie, snooza 20 min, slänga på sig lite kläder, (jag som brukar vara väldigt "stylish" enligt amerikanarna har inte alls orkat bry mig den här veckan då jag har haft noll energi i kroppen på morgonen), äta offantliga mängder frukost (oatmeal, energibar, mjölk, juice), packa väskan och åka till skolan. Lektion, lektion, lektion, lektion, lunch, lektion, lektion, siminig, åka hem, äta offantliga mänger middag, falla ihop i soffan, ligga i soffan hela kvällen, göra läxa (fortfarande i soffan för jag orkar inte flytta på mig), gå till sängs. Som sagt, en väldigt enformig skolvecka. Simningen är jätterolig men också väldigt tuff, speciellt när jag ger typ 100 % hela tiden. Kommer nog bli lite bättre snart när min kropp vant sig lite, men nu väntar i alla fall en välbehövlig helg och resa till Chichago.

Jag ska åka till Chichago med min utbytesorganistation och jag tror vi är ungefär 50 studenter som åker. Vi åker imorgon och första stoppet är någon indiangrej (nu låter jag väldigt oalmänbildad genom att kalla det indiangrej men jag kommer ärligt talat inte ihåg vad stället heter och jag är för trött för att komma på ett fint ord för det). Efter det stannar vi i Springfield, Illinois, och slutdestinationen är Chicago. Vi kommer på 30 min utanför staden så på morgonen åker vi in till Chicago coh spenderar dagen på historiska museumet, Sears Tower och lite shopping såklart (ska faktiskt försöka spara pengrana till julklappar men känner jag mig själv rätt så kommer nog lite pengar försvinna den här helgen). På söndag åker vi tillbaka igen men gör ett stopp i Springfield igen för att se Lincoln's museum och sen stannar vi på ett mall. Hade velat spendera mer tid i Chicago och se mer där men jag får väl åka dit igen med kompiar eller familjen. Ska i alla fall bli kul att träffa massa andra utbytesstudenter och jag tror jag kommer få väldigt kul.

Kram

Onsdag 17 November

Aj, det gör ont. Jag har träningsvärk i:

• Rumpa
• Ljumskar
• Ben
• Axlar
• Nacke
• Armar
• Händer
• Käke

Simingen har börjat!

Eftersom det var ett tag sen (ungefär 4 månader) jag simmade så känns det i kroppen. Även om jag är helt död nu och har setat i soffan sen klockan 18 så känns det väldigt skönt att simsäsongen har startat, och om en vecka kommer jag nog inte vara lika trött för då har jag kommit in i det lite mer. Även om jag inte har simmat på ett tag så var jag ändå bland de snabbaste så det var i alla fall skönt. Tjejerna i laget är jättesnälla och jag känner redan många av dem. Jag tror vi kommer ha väldigt kul tillsammans och jag ser fram emot vår första tävling som är om ungefär 3 veckor, om jag minns rätt.

Nu ska jag sova och ladda upp mig för morgondagen.

Kram

3 månader i USA

Okej, kändes som om jag måste göra ett lite mer detaljerat inlägg eftersom jag faktiskt har varit här i 3 månader idag.

JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT!

Jag brukar inte svära, och speciellt inte på min blogg, men den här gången gör jag ett undantag. Den här tiden har, om jag ska vara ärlig, varit den värsta tiden i mitt liv. Jag har gråtit litervis av tårar, vaknat upp i natten av panik, vandrat ensam i skolkorridorerna, gnisslat tänderna av frustration över att inte bli förstådd och stått inför alla möjliga utmaningar. Även när det var som hemskast och jag kände mig ensammast på jorden, hade jag ändå något i mig som fick mig att fortsätta kämpa. Jag är envis och hatar att ge upp, innerst inne fanns det en röst som sa till mig att det kan inte bli värre än vad det är nu och någon gång måste det här vara över. Vändingen kom tillsut efter 2 månader då jag tillslut insåg att jag verkligen ville stanna och jag bestämde att det var nu eller aldrig. Torkade tårarna och äntligen kunde jag börja gå ner för "berget" vilket var en otrolig lättnad då jag innan bara strävat i uppförsbacke hela tiden. Det var tufft att "klippa" banden till Sverige och faktiskt acceptera att jag var i USA nu, något jag inte hade lyckats acceptera innan. Även om det var tufft lärde jag mig otroligt mycket som människa och det är kanske svårt för andra att se det men jag har verkligen utvecklas. Jag har alltid varit en ganska självständig tjej och haft ett ganska bra självförtroende. En sak som jag dock har haft svårt för är att tro på mina egna beslut och lita på mig själv. Även om jag har bra självförtroende är jag också en väldigt osäker tjej och jag bryr mig otroligt mycket om vad andra tycker om mig och hur de uppfattar mig. När jag kom hit trodde jag inte på mig själv och jag trodde inte att jag skulle klara det här. Spelade ingen roll att alla andra sa att de trodde på mig. Tror du inte på dig själv tror du inte på dem heller. Under den här tiden har jag lärt mig att vara självständig, ta egna beslut utan att lyssna på vad alla andra säger, lärt mig att inte bry så mycket om vad andra tycker eller tänker och allra viktigast, jag tror på mig själv att jag kan klara det här!

Känns hemskt att jag lät alla mina nära och kära att gå igenom det här, men hur mycket jag än förklarar tror jag ingen kommer förstå fören man själv hamnar i en situation som jag hamnade i. Sen är allas situationer unika så även det blir svårt. De måste ha kännt sig så hjälplösa och jag gjorde det inte lättare genom att gråta varenda gång jag hörde deras röster på skype, men har man inte kontroll över sig själv, är andras känslor och problem det sista man tänker på, tråkigt men tyvärr sant. Jag skämdes över mig själv att jag inte kunde hantera situationen och hur jag reagerade till det hela. Det är först nu efter 3 månader som jag verkligen känner att jag har kommit in i tillvaron även om jag fortfarande ställs inför utmaningar och tuffa situationer. Sista månaden har bara flygit förbi och jag älskar min värdfamilj och kompisarna är underbara. Kommer för alltid bära med mig de här 3 månaderna och jag kommer se tillbaka på dem med stolthelt och med ett leende på läpparna även om det har varit tufft.

Så jag säger det igen:

JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT!

och som jag sa i förra inlägget: nu återstår bara resten.

Kram

Söndag 15 november

Idag har jag varit 3 månader i detta Amerikanska land. En omtumlande och händelserik tid. Känns som att jag varit här ett helt liv för jag har utvecklats enormt men det känns också som om det var igår jag kom hit. Nu återstår bara resten.

Planerna för veckan är:

• Simingen börjar imorgon, träning 3-5 pm varje dag
• New Moon midnattsvisning på ondsag
• Fredag-Söndag är jag i Chicago med min utbytesorganisation

Kram

Friendship/Homecoming Dance 2009

Dagen började med football game och det var jämt. Med bara 1 minut kvar ledde vi med 6 poäng. Det andra laget lyckades göra en touchdown och nu var helt plötsligt de i ledningen. Alla trodde att vi skulle vinna och med bara 6 sekunder kvar låg vi fortfarande under. Med vad händer?! Mot all odds lyckade vi göra en touchdown med bara 6 sekunders spel kvar och vi vinner matchen! Vinner vi nästa match som spelas på fredag går vi vidare till State. Vart var jag under dessa spännande sekunder? Jo, i en bil på väg hem. Missbedömde lite hur lång speltid det var kvar (för de stannar kockan hela tiden så 1 minut speltid kan vara 3 vanliga minuter), så jag missade den spännande upplösningen och det ångrar jag i eftehand. Men, men jag slapp i alla fall dö av nervositet som alla mina kompisar gjorde.

När jag kom hem var det dags att börja göra i ordning sig för dansen, och känner man mig vet man att det tar sin lilla tid då jag gärna vill att allt ska vara perfekt. Började locka mitt hår vid 16.00 och vid 18.00 var jag "fit for fight". En kompis hämtade upp mig och vi åkte till en kompis hus för middag. Vi var 6 tjejer som var där och såklart började vi med att ta kort vilket tog sin lilla tid då vi skulle ta det från alal möjliga vinklar och håll och med olika teman och allt var det var. Efter det åt vi middag och spelade "what if...?". Det går ut på att du ska skriva en fråga (gärna något väldigt negativt om din kompis, men allt är ju på skoj) och sen ska en annan skriva ett svar till den (också ett väldigt negativt svar) och sen läser vi upp dem genom att blanda svaren till frågorna. Blev väldigt roliga svar ibland.


Själva dansen var på ett sätt precis som jag hade tänkt mig och även om jag inte hade så höga förväntningar så blev jag ganska besviken. Skulle nog säga att dansen var väldigt lika våra högstadiediskon. Var väldigt mycket närkontakt och gnidande mot varandra. Som tur var slapp jag undan det, för jag känner verkligen att jag har växt ifrån att dansa på det sättet med andra människor, finns roligare sätt att dansa på. Dansade först med gruppen jag kom dit med men tröttnade på dem efter halva tiden för jag kände mig lite utesluten ur gruppen. Gick istället till Mackenzie's och Medora's grupp och då blev dte lite roligare att dansa. Även om jag hade roligt så insåg jag också hur mycket jag saknar mina svenska kompisar. Har så himla kul på fester med dem. Vi dansar tills vi knappt kan stå upp och ingen bryr sig om om man är bra eller inte. Det handlar bara om att ha kul och alla är verkligen sig själva på dansgolvet och har sin egen stil. Här fick jag allt apa efter amerikanarna, försökte visa lite hur vi dansar I Sverige (hoppade lite upp och ner och typ snurrade runt och så) men responsen jag fick var skratt så jag skippade de movesen ganska snabbt. Lite jobbigt blev det också när tryckarna kom och den personen jag ville dansa med befann sig på andra sidan atlanten. Det var inte så att jag började deppa över att jag saknade massa människor men det var bara lite tankar jag hade där när jag försökte dansa till dålig hip-hop på dansgolvet. För övrigt tycker the black people väldigt mycket om att stå på dansgolvet och göra narr av soss vita för att vi inte kan dansa. Seriöst, svarta människor måste vara födda med dans i blodet för hur mycket jag än försöker kan jag inte dansa som dem.

I mitten av dansen skulle alla nominerade till Homcoming King and Queen presenteras och vinnarna skulle utses. När de ropades upp kunde man verkligen höra vem som är populärast på skolan och det är en kille vid namn Ryan Mack. Han spelar i footballslaget och alla på hela skolan vet vem han är, inklusive jag som inte ens sagt ett ord till honom. Det är inte heller svårt att gissa att det såklart var han som blev Homecoming King. Vem blev Queen då? En av cheerleaderna, ganska förutsägbart. Men det är ju High School vi pratar om och här handlar allt om vilken grupp man tillhör och hur populär man är.


Efter cermonin blev dansen ganska tråkig då de var väldigt sega med att släcka lamporna och det förstörde stämningen. Dansen slutade 23.00 och det är med trött fötter jag nu ligger i min säng. Hade högklackat på mig hela tiden så av erferenhet vet jag att jag kommer vara ganska öm imorgon, men vill man vara fin får man lida pin.

Tina, Claire, Jag, Sandy, Brooke

Kram

Lördag 14 november

Klockan är midnatt och jag är mer än död. Borde sova så att jag orkar med morgondagen. Blir ingen klättring men det är ganska bra för då slipper jag stressa så mycket.

Kram

Fredag 13 november

Klockan är 20.24 och jag är helt död. Är så himla trött att jag gissar på att det blir till att gå till säng tidigt idag. Har gjort saker efter skolan varje dag den här veckan och lagt mig lite för sent på kvällarna så det har tagit ut sin rätt nu. Sömnen är viktig i natt för imorgon är det homecoming dance och då vill jag verkligen vara utvilder. Är väldigt förväntansfull och det ska bli kul att få klä upp sig, för det var ett tag sen nu.
På morgon ska jag med Emily och klättra och sen vid ett ska jag till footballsmatchen och göra lite voluntärarbete. Vi ska samla ihop pengar som vi sedan ska använda för att köpa thanksgiving-middagar till familjer i Webster Groves som inte har råd med det. Själva matchen är också spännande för vi är i Play-offen nu och vinner vi de matcherna går vi till state (om jag har förståt det rätt). Skulle vara väldigt kul om det gjorde det nu när lilla jag är här. inte för att de precis bryr sig om mig men ändå. Efter matchen får jag skynda mig hem och sen är det några timmar av förberedelse och så ska jag nog vara fin nog för dansen. Före själva dansen ska vill till Brooke's house för middag och ta massa korta (för det har jag hört att man gör i massor här) och sen bär det av till dansen. Har egentligen inte jättehöga förhoppningar om dansen men jag hoppas i alla fall att jag inte går där ifrån besviken. Har hört att de dansar väldigt mycket mer "dirty" här en Sverige, får se om det stämmer eller ej, rapport kommer i alla fall på söndagen.

Kram

Torsdag 12 november

Idag var jag med Emily efter skolan. Vi åkte till en second-hand butik och jag hitta en svart kofta för $12 vilket var bra för jag har ingen svart kofta med mig och det börjar bli lite kallare nu. Åt lite italiensk glass på ett café som hon brukade jobba på, träffade hennes gamla jobbarkompis som var konstig men väldigt roligt. Fast jag förstod bara hälften av vad han sa för han pratade så himla fort.
När jag kom hem chattade jag med Johan vilket var trevligt. Kände mig lite nere ett tag då jag drabbades av saknad efter lite människor men jag tog mig i kragen och åkte iväg till line dance träningen i skolan. Kan dansen bra nu efter 3 träningar men måste fortfarande gå på 2 till, annars får man inte vara med. Nu ska jag hitta lite motivation till att göra min läxa vilket är att jag ska läsa 46 sidor (har läst 22) samt svara på 8 frågor (svåra frågor). Känns inte så frestande men om jag läser klart sidorna nu kan jag göra frågorna i skolan under min ESL istället.

Kram

Onsdag 11 november

I'm sitting here and the one thing that goes through my head is that I'm so incredible happy that I'm sitting here right now. That I dared to go here to America, and I did something that scared me so much. That I stayed, even when I cried all day long (I promise, I cried almost every minute in school some days) because I was so homesick. That I finally listened to myself and stopped to think about what everyone els thinks about me. To stay was the hardest decision I have ever taken, but I did it, and I did it all by myself! I'm proud over myself now but it will be nothing compared to what I will feel when I go home in June.
It's hard to be here some days, and sometimes I miss people so badly, but I love it here. Everything is so different from my other life in Sweden and I'm doing something new everyday. In the beginning, I woke up with a hole in my heart, now I wake up with a smile. People who knows me can really see the difference between now and a month ago, now I go around with a smile and is enjoying every day. Every day is a challenge but I see the fun in it now, to push myself and fight my way through the challenges. I have the best family here and they will always be my other family, they do so much for me. It's amazing how people can open their home to a stranger and let them be a part the most precious thing in their life - their family. I can't thank them enough.
My friends here are also amazing. They let me be a part of their group and they make every day so much easier. To just get a spontaneous hug, a friendly smile or a textmessage can make my day. I'm going to have an amazing and fun year with them and it will be hard to leave them. No matter how much I miss my Swedish life, it will be hard to leave this life. But I'm not thinking about that yet because I have 7 more months to go with tears, laughs, amazing moments, bad experiences, challenges, fun stuff and everything what life has to offer.

I have so many plans for the rest of the year and I can't wait for what is coming next on my journey.

Love,
Malin

TV-Klipp

Igår när jag var på min tyska field trip så var lokala nyheterna där och filmade. Självklart hamnade jag på film, haha sen var det inte lika lyckat att de filmade just när jag höll på och smsade min kompis. På filmen kan man bara se mig från långt håll. Det är precis efter att killarna i svarta t-shirtarna har pratat. De filmar våran grupp och jag sitter längst till vänster i en vit munkjacka. Titta på klippet och se om ni kan hitta mig:

http://www.fox2now.com/ktvi-umsl-berlin-wall-anniversary-110909,0,4495696.story

Kram

Tisdag 10 november

Alla säger att åker man iväg som utbytesstudent ska man prova på nya saker, saker som man inte skulle ha gjort hemma. Så jag, Malin Åhgren, provade något helt nytt idag. Jag klev utanför min "comfort zone" och gick på en audition. Det var uttagningar för One-Act plays i skolan och jag gick dit med Emily efter skolan. 5 olika elever hade skrivit en varsin pjäs och sen fick andra elever går runt och helt enkelt agera de olika rollerna. Jag gick runt till varje direktor och gjorde mitt bäst. Lite jobbigt var det att få manuskriptet direkt i hand och sedan agera ut det utan att du riktigt han förbereda dig och det blev ju lite extra svårt för mig eftersom engelska inte är mitt första språk, men jag utmanade mig själv och gjorde mitt bästa. Tyvärr tror jag inte jag får någon av rollerna eftersom jag har min accent och att jag snubblade lite på orden när jag lästa dem. Personligen vet jag att om jag får träna och mer tid att förbereda mig så kan jag läsa dem med rätt uttal och utan att snubbla, men jag tror inte att de tänker så när de kollade på mig på audition, utan de går bara efter vad de såg där. Men men det är väl inte hela världen, får försöka med vårpjäsen istället.
Ikväll hade vi Senior Line Dance träning också så klockan sju åkte jag iväg till skolan igen för en timmas träning. Dansen är väldigt enkel förutom två delar som jag ser helt sjukt dum ut när jag gör. De kallas skanky leg och jerk, måste nästan filma det så att ni får se. Fast ni kommer skratta ihjäl er när ni ser mina försök till det för jag är otroligt dåligt på det, förklaring är väl att det kanske inte precis så vi dansar i Sverige. Har min homecoming dance på lördag så det ska bli intressant att se hur de dansar här i Staterna, har hört att det är väldigt mycket när kontak. Vi får väl se! Får ta och lära dem lite svenska dansmoves, har någon några förslag på vad jag borde lära dem?
Imorgon är det Veterans Day och en veteran ska komma till vår historiaklass och prata, jag hoppas att det är lite intressant i alla fall.

Kram

Söndag 8 november

Det är november och jag var ute i linne och jeans idag. vi hade 25 grader och strålande sol, livet är underbart. Hade en toppen helg med Lisa och det var skönt snacka massa svenska, för det var typ det vi gjorde hela helgen. Vi pratade non-stop. Hon kom vid lunch och då åkte vi till gallerian och shoppade, vågar inte säga för hur mycket vi handlade (men vi fick också mycket saker för pengarna). Efter det skyndade vi hem och åkte sedan med Mackenzie och Kate till the Loop för att äta middag. Åt middag på en thairestaurant och sen bar det av till skolan för att titta på musikalen, the Wizard of Oz. Emily, min kompis, mar med i musikalen så det var roligt att se den och jag träffade massa kompisar. Efter musikalen åkte jag och Lisa hem och vi spelade spel med mina värdföräldrar. Jag ägde på charaderna, speciellt min dramatisering av Rollin Stones (rullade runt på golvet som en sten) eller tornadon (stog upp och snurrade runt och förstörde spelplanen för det är ju det en tornado gör). Det var i alla fall väldigt kul och mycket skratt. Kollade på film och sen tog tröttheten överhand så vi gick och la oss.
Barnen är hos sina morföräldrar den här helgen så det var väldigt tyst och skönt i morse. Fick sova ut (vilket är 8.30 för mig) och efter lite slappande tog vi alla en promenad och köpte bagels. Efter frukosten/brunchen gick vi ut och la oss i solen och spelade kort för det var 25 grader varmt och helt underbart.
Hade en toppenhelg verkligen och den avslutas just nu med att jag sitter och kollar på valkyria med mina värdföräldrar. Men jag missar lite väl mycket nu så jag borde visa lite mer intresse för den nu.

Kram

Torsdag 5 november

Ska jag göra er avundsjuka? Om inte så får ni blunda nu.

Hörde att det är snö hemma i Sverige, själv gick man idag hem från skolan i leggings och tunika. I helgen kommer det bli 15-20 grader celcius, inte illa för att vara november.

Nu kan ni titta igen och jag ska försöka att inte göra er avundsjuka igen.

I måndags åkte jag hem från skolan och tog det lugnt. På kvällen blev jag inbjuden till en bonfire så jag drog iväg dit och träffade lite kompisar. Åt s'mores, pratade och klippte en killes hår. När jag kom hem luktade mitt hår så mycket rök att jag först inte kunde somna på grund av stanken. Tisdagen var ledigt från skolan så jag åkte till IHOP (International House of Pancakes) men Mackenzie, Medora, Emily och en annan tjej. Beställde swedish crepes men det var en besvikelse då jag betalade 7 $ för 3 pannkakor och en liten klutt lingonsylt. Efter IHOP åkte vi hem till mig och spelade Nerts.

Igår pratade jag med älskling när jag kom hem från skolan, kände mig lite nere så det var skönt att prata av sig lite. Även om jag trivs jättebra här borta nu så är det fortfaranade något som saknas. Jag har vänner jag tycker om men samtidigt känner jag mig väldigt ensam ibland. Mina bästa vänner och pojkvän finns liksom på andra sidan atlanten. Saknar att bara ge någon en spontan kram, eller mötas av en varm kram så fort jag stöter på någon, saknar att ha någon att flumma med, saknar att gå till en fest och dansa och fåna sig med mina kompisar, saknar att gå ut på gatan och ta kort utan att bry sig om vad någon tycker om en, saknar att gå ner på stan och prova fåniga kläder. En del av mig blev kvar i Sverige och jag hoppas att den snart kommer tillbaka till mig, För jag känner fortfarande att jag inte riktigt kan vara mig själv. Det går dock bättre varje dag och jag kommer närmare mina kompisar här varje dag och jag börjar vara mig själv mer och mer. Det är en främmande situation man är i som utbytesstudent och för mig var den första tiden väldigt jobbig men nu går det bara nerför. Dock går jag hela tiden runt med en känsla av att hemlängtan lurar runt hörnet. Försöker dock att inte tänka så mycket och bara ha roligt så länge det varar, för igår var det först tårarna jag fällde på 3 veckor och det var inte hemlängtan jag kände utan bara lite saknad och dte överlever jag. Efter jag pratat packade jag mina simkläder och åkte till gymmet och simmade 1000 m (applåd till mig) och allt kändes mycket bättre.

Idag umgicks jag med Ray och Steffi. Vi gick åt glass och gick runt och pratade. Imorgon ska jag hem till min engelska lärare på middag med alla utlänningar i vår klass, kommer bli trevligt. sen på lördag kommer Lisa och hälsar på mig! Vi åkte ner hit tillsammans och nu ska vi äntligen träffa varandra igen. Ska bli skönt att bara gå runt och prata svenska och umgås med någon som vet exakt vad man går igenom. Vi ska gå och shoppa och på kvällen ska vi gå till skolan och titta på musikalen som bland annat min vän Emily är med i.

Kram

Malin

Söndag 1 november

Igår var det Halloween här i USA och det firade vi genom att äta godis i mängder. Godiset tiggde jag till mig genom att gå Trick or Treat med min familj. Jag var utklädd till sexig sjö(kvinna)man, dock fick jag tona ner det då det kanse inte skulle uppskattas jättehögt av gamla damer, barn och övervakande mammor. De enda som skulle uppskatta det var väl unga killar men de tycker att de är för coola att gå och tigga godis. Ja för jag kan ju säga att Trick or Treat kanske inte är det coolaste man kan göra när man är 18 år och det var inte många tonåringar ute på gatorna. Jag använde mig därför av Lucy, som var utklädd som pumpa, som sköld och ursäkt. Bar runt på henne och vips blev det lite lättare att få godis, tack Lucy. När inte den ursäkten funkade log jag snällt och Amanda berättade att jag var från Sverige och det här var min första Halloween. Kom i alla fall hem men hela min pumpa fylld med godis. Skulle ha gått på en fest på kvällen men den blev inställd och jag bjöd därför över några tjejkompisar. Vi har blivit beroende av ett kortspela som kallas Nerts, det ska jag lära er kära vänner när jag kommer hem igen, så vi spelade det och åt upp mitt tiggda godis. Kollade också på the Proposal och sen var det läggdags.

Vaknade med en suck imorse när jag såg att klockan var 9.40. Bor man i ett hus med småbarn tycker man att 9.40 är förskräckligt sent och att hela dagen försvunnit. Så jag skyndade mig upp till köket för att ta vara på dagen och möttes där av min värdmamma som upplyste mig om att vi ställt om till vintertid nu. Nöjt satte jag mig ner och njöt av mina amerikanska pannkakor medan familjen gjorde sid redo för kyrkan. Vaknade lite väl sent för att hinna gå med dem men jag får gå en annan gång. Tycker det är väldigt skönt att min familj inte tvingar på mig någon religion då jag inte är så kristen och de tvingar mig aldrig att gå till kyrkan. Ibland följer jag med till kyrkan för det är en del av deras liv och det är en del av upplevelsen.


Planerna för idag är att gå till biblioteket och hämta min bok jag beställt, (fössöka) göra min tyskaläxa, åka och handla mat samt ha middagsbjudning för ett brasilianskt par ikväll. Mannen jobbar på Jeremiahs jobb och har precis flyttat hit med sin fru så vi bjöd över dem ikväll. Känns helt enkelt som en perfekt söndag och jag har fåt en extra timma av dagen. Kan inte bli bättre! Lever livet här nu och är så glad att jag verkligen kämpade mig igenom den första tiden, att jag aldrig gav upp hoppet helt öven om det var väldigt nära. Jag har lite svackor ibland men de klarar jag och jag har vänner och familj här som stöttar mig. Dessutom har jag vänner, familj och pojkvän hemma i Sverige också som stöttar mig så jag ser inte varför jag inte skulle klara det här. I have two families now and twice as many friends as before. I have two lives I'm in love with and it will be hard to leave this life in June.

Lucy-pumpa, Jag-seglare, Gabe-Super Why

Kram