23 November 2009

Känner mig lite konstig, så många tankar som virvlar runt i mitt redan så fulla huvud. Chicago var kul och jag ska ge er en uppdatering om det någon gång men inte just nu. När jag var där upptäckte jag hur mycket jag saknar mig själv. Låter lite konstigt och jag har säkert pratat om det förut, men det känns som en stor bit av min personlighet blev kvar i Sverige. Jag säger inte att jag har inte är Malin längre och att jag är en annan person, men den Malin jag var hemma är är inte riktigt samma Malin som är i USA. Hemma är jag en väldigt sprallig tjej och att flumma är en del av min personlighet. Jag flummar hela tiden med alla. Speciellt med Anna, Jasse och Älskling, eller ja han sitter väl mest och tittar/lyssnar och försöker få ut något vettigt ur mig vilket inte är så lätt. Vet inte hur länge jag kan gå runt och flumma med Anna och Jasse på stan eller bara vara hemma hos någon och dansa runt till dålig musik. Vi har liksom bara roligt och bryr oss inte. Saknar att sitta i evigheter och skratta åt något som egentligen inte är så roligt. I skolan och jag går runt till människor umgås med så många, jag känner nästan alla och jag känner mig verkligen som en del av gruppen.
Här borta måste jag försöka så himla mycket. Jag måste anstränga mig hela tiden för att bli intressant och vara en del av gruppen. Försöker jag visa min "roliga" och spralliga sida känns det bara som om de tycker att jag är konstig. Min kompisar är jättesnälla men jag har så svårt att öppna mig. Försöker verkligen göra det men något hindrar mig och jag känner mig liksom inte trygg i mig själv här på samma sätt som i Sverige, vet inte vad folk tycker om mig och vad som är socialt accepterat här. För det är så många osagde sociala regler som jag inte vet om. Vet inte varför det ska vara så svårt? Tycker verkligen att jag utmanar mig själv och försöker öka min kompiskrets men i St. Louis är alla så himla uppdelade i grupper och det är viktigt tillhöra rätt grupp (till och med min värdföräldrar säger att det är väldigt typiskt St. Louis).
Jag är väldigt utåtriktad i Sverige har inte svårt att ta kontakt med nya människor och därför trodde jag inte att det skulle vara allt för svårt att få vänner här, men jag hade fel. Amerikaner är väldigt öppna första gången man träffar dem men sen är det svårare att komma in i deras grupp. Efter 100 dagar har jag 20 kontakter i min mobil och jag har 4-5 personer jag kan ringa och fråga om de vill hitta på något. Jag tycker om de människorna jag umgås med och trivs med dem, men jag önskade att jag kände fler personer. Känns som om alla andra utbytesstudenter man läser om har jättemånga kompisar. Jag vet att kommer ha många kompisar (hoppas jag i alla fall) när jag åker här ifrån men jag är trött på att det ska ta så lång tid att hitta dem och att det är svårt att få kontakt med människor.

Har inte hemlängtan men jag saknar er där hemma mycket. När jag har det lite jobbigt brukar jag tänka på en sak som min lärare sa till mig i en av många diskussioner vi haft. Han är ett enormt stöd och hjälper mig att få perspektiv på saker.

"Maybe this year won't be the best year in your life. Your life here is maybe not amazing or terrible but it's ok. It's ok. And maybe that's enough?"

Det är mitt lilla mantra jag har i mitt huvud. Även om det är inte superroligt hela tiden så är jag glad att jag är här. Jag utvecklas och lär mig så himla mycket och erfarenheterna jag får är ovärdeliga. Det här är inte "the time of my life" men jag har många roliga stunder och inte en dag ångrar jag att jag beslöt mig för att stanna kvar. Kan vara svårt för andra att förstå det men för mig betyder de orden jättemycket och de hjälper mig. Bara för att man kommer hit betyder det ju inte automatiskt att man får det jättekul men för mig är ok helt okej och jag upplever otroligt många bra ögonblick här ändå. Svårt att förklara men jag ville bara dela med mig det.

Kram