3 månader i USA

Okej, kändes som om jag måste göra ett lite mer detaljerat inlägg eftersom jag faktiskt har varit här i 3 månader idag.

JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT!

Jag brukar inte svära, och speciellt inte på min blogg, men den här gången gör jag ett undantag. Den här tiden har, om jag ska vara ärlig, varit den värsta tiden i mitt liv. Jag har gråtit litervis av tårar, vaknat upp i natten av panik, vandrat ensam i skolkorridorerna, gnisslat tänderna av frustration över att inte bli förstådd och stått inför alla möjliga utmaningar. Även när det var som hemskast och jag kände mig ensammast på jorden, hade jag ändå något i mig som fick mig att fortsätta kämpa. Jag är envis och hatar att ge upp, innerst inne fanns det en röst som sa till mig att det kan inte bli värre än vad det är nu och någon gång måste det här vara över. Vändingen kom tillsut efter 2 månader då jag tillslut insåg att jag verkligen ville stanna och jag bestämde att det var nu eller aldrig. Torkade tårarna och äntligen kunde jag börja gå ner för "berget" vilket var en otrolig lättnad då jag innan bara strävat i uppförsbacke hela tiden. Det var tufft att "klippa" banden till Sverige och faktiskt acceptera att jag var i USA nu, något jag inte hade lyckats acceptera innan. Även om det var tufft lärde jag mig otroligt mycket som människa och det är kanske svårt för andra att se det men jag har verkligen utvecklas. Jag har alltid varit en ganska självständig tjej och haft ett ganska bra självförtroende. En sak som jag dock har haft svårt för är att tro på mina egna beslut och lita på mig själv. Även om jag har bra självförtroende är jag också en väldigt osäker tjej och jag bryr mig otroligt mycket om vad andra tycker om mig och hur de uppfattar mig. När jag kom hit trodde jag inte på mig själv och jag trodde inte att jag skulle klara det här. Spelade ingen roll att alla andra sa att de trodde på mig. Tror du inte på dig själv tror du inte på dem heller. Under den här tiden har jag lärt mig att vara självständig, ta egna beslut utan att lyssna på vad alla andra säger, lärt mig att inte bry så mycket om vad andra tycker eller tänker och allra viktigast, jag tror på mig själv att jag kan klara det här!

Känns hemskt att jag lät alla mina nära och kära att gå igenom det här, men hur mycket jag än förklarar tror jag ingen kommer förstå fören man själv hamnar i en situation som jag hamnade i. Sen är allas situationer unika så även det blir svårt. De måste ha kännt sig så hjälplösa och jag gjorde det inte lättare genom att gråta varenda gång jag hörde deras röster på skype, men har man inte kontroll över sig själv, är andras känslor och problem det sista man tänker på, tråkigt men tyvärr sant. Jag skämdes över mig själv att jag inte kunde hantera situationen och hur jag reagerade till det hela. Det är först nu efter 3 månader som jag verkligen känner att jag har kommit in i tillvaron även om jag fortfarande ställs inför utmaningar och tuffa situationer. Sista månaden har bara flygit förbi och jag älskar min värdfamilj och kompisarna är underbara. Kommer för alltid bära med mig de här 3 månaderna och jag kommer se tillbaka på dem med stolthelt och med ett leende på läpparna även om det har varit tufft.

Så jag säger det igen:

JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT!

och som jag sa i förra inlägget: nu återstår bara resten.

Kram