Söndag 29 November

Hela arenan är fylld med jubel och skrik. Orange- och svartklädda tonåringar står hoppande och skriker för fulla halsar. Ljudvolymen är så hög att det nästan gör ont i öronen men jag tänker inte på det för det enda som jag är medveten om är den orange- och svartklädde spelaren som springer över planen. Han springer som om han inte gjort något annat hela sitt liv. Ljudnivån stiger till en obeskrivligt hög nivå. Touchdown!

Obesegrade hela säsongen. Resan höll på att ta slut för två veckor sedan men efter "the miracle at Moss field" (som medierna kallar det) visade vi att vi inte ger upp och i finalen visade vi vilka som är bäst. Vi vann! Matchen var otroligt jämn och nervositeten var stor på båda sidor av planen. Var länge sedan jag skrek så mycket, men det var en otrolig känsla att stå där och hejja på sitt lag och ja vi skrek verkligen hela tiden. Matchens utgång var oviss ända fram till sista quarten, då lade vi in en extra växel och gjorde två touchdowns på raken. Sista minuten stod vi bara och skrek rakt ut och hoppade upp och ner för då visste vi att matchen var avgjord. Sista 15 sekunderna spelades inte utan hela footballslaget rusade ut på planen och glädjen var obeskrivlig, både på planen och på läktaren.

Slutresultat

Webster har inte spelat State-final sen 2003 och vad är oddsen att de går till state och dessutom vinner året jag är här?! Fick i alla fall uppleva riktig high school spritit och för ett tag njute av den amerikanske high school-drömmen. Det är stunder som dessa jag älskar att vara här och som gör det värt att kämpa på, för det här är händelser jag aldrig skulle få vara med om hemma i Sverige. För hur många av er läsare har sett er skola vinna State? Inga skulle jag gissa, men det har jag nu och jag kommer för alltid bära med mig det här minnet.

Jag och Mackenzie

Kram