Tisdag 19 Januari

Är det fel att vara glad över att jag äntligen fått ett hemresedatum? Det var lite chockerande att få det, för det betyder att nu har jag verkligen ett fast slut på resan. Visste inte riktigt vad jag kände igår, men idag vet jag vad jag känner och ärligt talat är det lättnad. Det har varit en tuff resa och jag saknar familj, vänner och pojkvän hemma i Sverige. Just nu är livet otroligt bra här borta men det går inte en dag utan att jag tänker på mitt liv hemma eller saknar någon/ något. För mig betyder hemresan också att jag uppnår det största målet hitills i mitt liv - ett helt skolår utan familj, vänner eller tryggheten. Den känslan kommer nog fylla mig mest, att jag övervann något som skrämde mig och att jag klarade av något tufft. Något jag jobbat så hårt för kommer äntligen vara fullbordat. Jag är glad att jag verkligen tog den här chansen att prova något nytt men jag tror också att jag kommer vara redo att åka hem den 27 maj.

I can't even put words on how much I will miss my American family and friends when I go back. My family are some amazing people and they do so much for me all the time, my friends make me feel like I belong here. The day of my depature is going to be a sad day. What scares me with that day, is to say good bye to everybody and that I will miss them too much when I get home. What if I have to walk around with that feeling I have now of missing people? I have always known that I will go back to Sweden but I won't know when I will go back to St. Louis again.

What I am going to now is to just enjoy my time here.

And the count down has started...

Kram